ronjazorina

Fantasy och skräck är populära genrer, och här kan man använda sig av hur mycket fantasi som helst. En internetsida – Fantasyforever.com – inbjuder till en novelltävling på temat ”Det okända”. Du bestämmer dig för att delta.

Skriv en novell på temat "det okända". Det okända kan finnas här och nu, men man kan även resa ut i rymden eller till olika tider. Möjligheterna är oändliga! Här kan du med fördel använda fantasin och beskriva personer, varelser och miljöer ingående. Finns det utrymme för repliker? Använd detta!

Tänk på att inleda intresseväckande, ha en tydlig röd tråd samt skriva engagerat. Ha även textbindningsprinciper i åtanke. Många andra tips finns i studieguiden.

I detta uppdrag skriver du ett första utkast till din novell. Publicera ditt novellutkast här i uppdraget eller i din blogg. Glöm då inte att uppge adressen till bloggen. Du kommer att få arbeta vidare med novellen i ett kommande uppdrag.

Rubrik: Valfri.

Svar från studerande:

Hon hade haft Drömmen så länge hon kunde minnas och hon kunde den utan och innan. Ibland kunde den varieras litegrann men allt som oftast var allt detsamma. Den börjar alltid med att hon vandrar ut genom en stor grottöppning. Framför henne breder en enorm äng ut sig, full med blommor hon aldrig sett förut och dofter hon aldrig känt. Ett paradislandskap utan like med vattenfall som börjar bland molnen och träd som ser liksom magiska ut. Hon vandrar långsamt nedför en lång, svindlande trappa som kantas av rosor stora som soptunnelock och överallt ser hon fjärilar som skimrar i regnbågens alla färger. När hon sträcker ut sin hand sätter sig en av dem i hennes handflata, bara en kort sekund, innan den fladdrar iväg igen. Hon fortsätter sin vandring och när hon nästan nått plan mark börjar människor dyka upp och de välkomnar henne med stora leenden...

Inatt var inget undantag, hon hade drömt Drömmen. Nu slog hon upp sina ögon mot morgonens första strålar och log. Det ser ut att bli en underbar dag! Hon plockade upp mobilen bara för att märka att hon försovit sig.
- Shit! Jag är sen!
En människa som aldrig varit riktigt sen kan inte föreställa sig händelseförloppet som nu följde men hade någon sett henne hade denne antagligen brustit ut i skratt. Hon hoppade nämligen omkring på ett ben och försökte sätta på sig strumporna samtidigt som hon borstade tänderna. Endast ett par minuter tog det innan hon var utanför dörren, påväg mot skolan.


- Zorina, du sover väl inte på min lektion? 
Hon slog snabbt upp ögonen och skakade på huvudet.
Sanningen är att hon, Zorina Jansson, allt oftare slumrade till under lektionstid. Hon förstod inte varför, för hon sov ju bra på nätterna. Hon vaknade alltid utvilad, speciellt när hon haft Drömmen. Ändå somnade hon på lektionerna.. Nu råkade det här vara en alldeles särdeles tråkig mattelektion. Vårsolen gassade utanför fönstret och gjorde det svårt för redan trötta tonåringar att koncentrera sig. Hursomhelst skulle klockan ringa ut snart och om bara några minuter skulle de äntligen få ta sig ut i solskenet.
Zorina uppbådade all sin kraft och lyckades hålla sig vaken de sista minutrarna..

- Vad var det där om då? frågade hennes bästa vän när de tillsammans gick igenom korridorerna. De hade inte känt varandra särskilt länge men deras vänskap var stark och de kände varandra bra. Veronika var Zorinas raka motsats. Medan Zorina hade långt, blondt hår rockade Veronika en kort, svartbrun page och deras personligheter var om möjligt ännu mer olika, Veronikas ständiga munterhet kontrasterade rätt bra mot Zorinas mer cyniska synsätt.

- Vad då? frågade Zorina till svar.
- Jamen du sover ju jämt på lektionerna nu för tiden. Är det något fel? Jag tror att du kan ha järnbrist, det är jättevanligt i vår ålder och jag har hört att man blir väldigt trött av det! Du borde kolla upp det!
- Jag tror inte att det är det, Vivi..
- Varför inte?

- Nej, men jag vet inte.. Om det känns bättre för dig kan jag väl kolla upp det..
- Bra!
Veronika lät nöjd.

De fortsatte sin tisdagseftermiddag med att fika på ett café och sedan shoppade de litegrann. Men Zorina kunde inte riktigt njuta fullt ut på grund av sin trötthet. När hon kom hem på kvällen stupade hon i säng, utan att ens ta av sig kläderna..


Dagarna fortsatte på detta vis och Zorina fick allt mer problem att hålla sig vaken.
Samtidigt fylldes hon allt mer av en känsla av att inte passa in. Egentligen hade hon aldrig passat in, inte enligt sig själv iallafall. Hon kände sig utanför, som om hon egentligen hörde hemma någon annanstans, som hennes Dröm.. Hon började längta mer och mer efter att få komma hem och lägga sig och få fortsätta drömma. Dessutom hade Drömmen börjat dyka upp i hennes tupplurar nu och hon vaknade inte längre utvilad på morgnarna. Hon förstod inte varför allt hade förändrats och varför hon var så trött. Efter ett tag lydde hon Veronikas råd och gick till läkaren. Han sa att hennes värden var bra och att tröttheten antagligen berodde på puberteten, hormonförändringar och massa grejer som Zorina egentligen inte förstod så mycket av. Hennes mamma tolkade i varje fall detta som att Zorina måste proppas full med vitaminer och gå tills sängs ännu tidigare varje kväll.
- Inte mig emot, tänkte Zorina. Då får jag ju sova mer..

Resultatet av detta blev att hon sov ännu mer och drömde ännu mer.. Drömmen förändrades.. Samma plats, samma människor men olika händelser. Den började inte på samma ställe och slutade inte med att byborna hälsar henne välkommen. Istället levde hon bland dem - och det kändes som att hon kände dem. Hon passade in där.
Hon började bli allt mer olycklig varje gång hon vaknade och var tvungen att lämna dem. Hon ville inte sluta sova!

Dagar och nätter gick och hon gjorde sitt bästa i skolan men det gick inte längre! Hon var för trött, för okoncentrerad och för olycklig. Läkarna skyllde fortfarande på puberteten men Zorina trodde inte att det var det. Hon visste inte vad det var men det kändes inte vanligt. Det kan inte vara puberteten. Hon hade googlat och det lät inte som att någon annan hade samma problem som henne. Till slut blev hon sjukskriven från skolan, det var antingen det eller så skulle hon bli utslängd. Hon sov hela dagarna och hela nätterna och gick bara upp ur sängen för att äta och besöka toaletten. Egentligen ville hon slippa det också - hon var så trött. Hennes mor blev mer och mer orolig men visste inte vad hon skulle göra, hur skulle hon hjälpa henne?

Dagar och nätter flöt ihop, Zorina fick det svårare och svårare att orka upp ur sängen. Hon ville inte lämna Drömmen, inte alls. Inte ens några ynka minuter ville hon vara ifrån dem. Hon ville bara fortsätta drömma. Hon orkade knappt äta längre och när hon åt var det endast ett par enstaka tuggor.

Så tillslut en morgon, när hennes mamma kom upp med frukost, så vaknade inte Zorina. Hennes mamma fick panik och skrek rakt ut. Hon ruskade om sin dotter hårt men det hjälpte inte! Läkarna gav diagnosen Koma och hon flyttades till sjukhus för vidare undersökning. Inga löften gavs om ett uppvaknande..

Hon slog upp sina stora gröna ögon och sträckte på sig, fylld av ett märkligt lugn. Fåglarna utanför verkade tävla i vem som sjöng vackrast och solen fyllde rummet hon var i med ett gyllene sken. Rummet hon var i.. Det här är inte hennes sovrum..? Hon såg sig omkring: Hon var i ett litet mysigt sovrum med två sängar. Rummet var inrett mestadels med vita gammaldags möbler med ljusa tapeter. Hon kunde inte avgöra om de var vita eller ljust beige men det spelade ingen roll för hon misstänkte vart hon var..
Hon lyfte av sig det ljust mintgröna täcket och stoppade fötterna i ett par ludna tofflor som stod bredvid sängen. Nyfiket men trevande tog hon sig mot dörren, nedför den vackra snidade trappan i hallen och öppnade långsamt ytterdörren. Där ute möttes hon av sitt vackra paradis - verkligare än någonsin. En liten flicka mötte upp henne med en blomsterkrans som placerades på Zorinas huvud och sedan gick de tillsammans ned till de andra som verkade vänta på henne. Deras ansikten lyste upp när de såg henne och hon fylldes med en värme och en känsla av tillhörighet. En kvinna tog till orda:
- Äntligen är du här igen. På riktigt.
Sedan omfamnade de varandra.

Och Zorina visste. Det var ingen dröm längre, hon var hemma.